”Det är inte vad du gör, det är vad du inte gör som förstör för dig” (till pappa)
Du vill ha upprättelse
Med all rätt
Rak i ryggen, upprätt
I din historia och i din berättelse
När skilsmässopapperna du förberett
Skrevs på och att gå
från vara en till att bli två
Skrev historian på ett sätt
Som det ju inte alls var tänkt
Och du kände dig trött, blev mätt
För alla förseningar, allt som uteblett
Du ville ha upprättelse
Ett så starkt ord
Bakom pulserar ännu starkare känslor
Du ville ha en bekräftelse
Ett erkännande
På att i det som uppstod krävs det två
Uppgifter du kände var ämnade
Att dela mer lika på
Och hur du ibland fick ta mer
Än vad du känt att du mäktade
Det sorgliga med känslan att behöva upprättelse
Är att den andra ens behöver en tillsägelse
Det ska inte behöva vara så
Med kärlek kommer omtanke
Och att i det, behöva komma ifrån båda två
Med skilsmässa kommer samarbete
Det som krävs,
Vad du i alla fall hoppades på
Kraftansträngning
En omtanke som kändes ensidig
Och ömsesidighet förblev bristfällig
Kändes förändring likgiltig och tillfällig
I handling efter handling
Och mamma var… omständig
Du var alltid där, alltid tillgänglig
Vad finns det då att berätta?
När man känner sig själv i viljan att ställa saker tillrätta
När man blir ensam med drivkraften
Och får dra i det mesta
En sorglig insikt jag fått gällande människor är
Att vi alla gör vårat bästa
När tillåtande blir nedlåtande
I frustration och separation
Är allt man vill
att bli sedd
Att bli hörd
Att det som en gång var
Påverkar dig idag
Och att inte längre vilja ha
Upprättelse, är ett val
Och du min kära far
Behöver inte bara stå upprätt
Utan också stolt
Och i det vara självklar
För det ligger så mycket styrka
Så mycket självkärlek i ett sådant val
Något den du sökte upprättelse av
Själv inte har
Med all rätt
Rak i ryggen, upprätt
I din historia och i din berättelse
När skilsmässopapperna du förberett
Skrevs på och att gå
från vara en till att bli två
Skrev historian på ett sätt
Som det ju inte alls var tänkt
Och du kände dig trött, blev mätt
För alla förseningar, allt som uteblett
Du ville ha upprättelse
Ett så starkt ord
Bakom pulserar ännu starkare känslor
Du ville ha en bekräftelse
Ett erkännande
På att i det som uppstod krävs det två
Uppgifter du kände var ämnade
Att dela mer lika på
Och hur du ibland fick ta mer
Än vad du känt att du mäktade
Det sorgliga med känslan att behöva upprättelse
Är att den andra ens behöver en tillsägelse
Det ska inte behöva vara så
Med kärlek kommer omtanke
Och att i det, behöva komma ifrån båda två
Med skilsmässa kommer samarbete
Det som krävs,
Vad du i alla fall hoppades på
Kraftansträngning
En omtanke som kändes ensidig
Och ömsesidighet förblev bristfällig
Kändes förändring likgiltig och tillfällig
I handling efter handling
Och mamma var… omständig
Du var alltid där, alltid tillgänglig
Vad finns det då att berätta?
När man känner sig själv i viljan att ställa saker tillrätta
När man blir ensam med drivkraften
Och får dra i det mesta
En sorglig insikt jag fått gällande människor är
Att vi alla gör vårat bästa
När tillåtande blir nedlåtande
I frustration och separation
Är allt man vill
att bli sedd
Att bli hörd
Att det som en gång var
Påverkar dig idag
Och att inte längre vilja ha
Upprättelse, är ett val
Och du min kära far
Behöver inte bara stå upprätt
Utan också stolt
Och i det vara självklar
För det ligger så mycket styrka
Så mycket självkärlek i ett sådant val
Något den du sökte upprättelse av
Själv inte har